Järnkulan som vägrade dö – Odd T. Fjelds teori om Karl XII:s död

 

 

1. Inledning

 

 

I Karolinska förbundets årsbok (KFÅ) 2003 (utgiven i juni 2005) återupptogs den gamla debatten om Karl XII:s död genom ett inlägg av Svante Ståhl. Ståhls teori gick ut på att den dödande kulan var av järn och hade avskjutits från någon av Fredrikstens fästnings utanverk Overberget eller Stortaarnet. Genom ett studium av räkenskaperna från fästningen ansåg sig Ståhl kunna bevisa att dansk-norska kartescher/skråsäckar innehöll tillräckligt små järnkulor (18-20 mm) för att detta scenario skulle vara inte bara möjligt, utan rentav den naturligaste lösningen på den snart 300-åriga gåtan. Bland dem som hade assisterat Ståhl i hans arbete märktes Odd T. Fjeld, pensionerad kommendörkapten vid norska kustartilleriet, artillerihistorisk författare m.m. Så här presenterade Ståhl Fjelds insats:

 

”Odd T. Fjeld är kommendörkapten och arbetade de sista fem tjänsteåren som chef för Materielavdelningen på Forsvarsmuseet i Oslo. Fjeld har genomfört omfattande studier i norska och svenska arkiv om det svenska fälttåget mot Norge 1718 samt omständigheterna kring Karl XII:s död. Han har ingående kunskap om forna tiders måttsystem och av särskilt intresse för den här utredningen är definitionen av begreppet ’lödighet’ som anger kulors storlek. Fjeld har också generöst lånat ut artillerimanualer och liknande från 1600-, 1700- och 1800-talet, vilket har varit av väsentlig betydelse för denna utredning.” (s. 82)

 

 

2. Vi anar ugglor i mossen

 

 

För dem som var djupast involverade i Peter Froms bokprojekt hade det redan långt innan Ståhls arbete publicerades stått klart att det parallellt pågick ytterligare en undersökning av omständigheterna runt Karl XII:s död. Vi spekulerade mycket kring vilken lösning den siktade in sig på – det skulle onekligen bli något av en antiklimax om två olika undersökningar ungefär samtidigt presenterade en och samma lösning. Efter hand fick vi dock en känsla av att ”konkurrenterna” var inne på karteschspåret och att deras dödande kula var av järn. Vi hade i det läget givetvis redan studerat den möjligheten, bland annat genom att titta på fästningsräkenskaper och på de gamla, ofta rikt illustrerade, artillerihandböcker som Trond Johannessen hade publicerat på sin utomordentliga sajt www.arkeliet.net. Mot bakgrund av våra analyser av det materialet blev vi ganska förbluffade då vi förstod vad konkurrenterna hade fallit för.

  

 

3. Våra egna observationer av nämnda ugglor

 

 

Den för oss avgörande punkten var att såväl de gamla artillerihandböckerna som den modernare facklitteraturen tydligt deklarerade två fundamentala ting:

 

  1. Skråsäcken/karteschen vägde i färdigt skick ungefär lika mycket som lodet (den massiva rundkulan).

 

  1. Den dansk-norska skråsäcken innehöll mellan 16 och 49 järnskrån (för de flesta kalibrar 25 st.), vilka lades i enkla ringar runt den s.k. ståndaren.

 

Hur hade Ståhl kunnat komma förbi det problemet? Fästningsräkenskaper gav vid handen att de minsta skråsäckar som hade avskjutits under belägringen 1718 var 6-pundiga. Dessa skulle alltså väga ca 3 kg och innehöll enligt såväl Danskt artilleri (ca 1745) som G. W. Storms Praxis Artilleriae (1706) 25 stycken järnskrån. Följden av detta blev, enligt regel 1, att varje järnskrå måste väga i trakten av 120 gram. Detta innebar i sin tur att deras diameter måste vara väl över 30 mm. I Danskt Artilleri kallas dessa skrån ”8 lodige”, i den på tyska skrivna Praxis artilleriae kallas de ”8 löhtige”. Det är tydligt att detta innebär att skråna vägde 8 lod, d.v.s. ca 124 gram. Dansk Artilleri berättar till yttermera visso att 25 ”8 lodige” järnskrån tillsammans vägde 6 pund 8 lod, alltså något över 3 kg.

 

När vi sedan kontrollerade detta gentemot räkenskaperna från Fredrikstens fästning från 1718 fann vi följande uppställning (# = pund):

 

Tabell 1: (Källa: Rentekammeret, festningsregnskap, (pk. 466) Fredriksten festning 1718 I, Ammunisjonsregnskap p. 130)

 

 

Skraa Secker og Cartetscher med huggen og rundt shraa udj

36 #

14

18 #

183

12 #

232

8 #

181

6 #

221

4 #

7

3 #

90

 

 

Rundt shraa af 32, 24, 16, 10 og 8te lodiger

27 Sk# 5 l#

 

 

Fyldte Skraa Secker med blye udj

4 #

10

3 #

33

1 ½ #

7

Musquedonere

4

 

Vad innebär då detta? Enklast framgår det vid jämförelse med de fullständiga tabellerna i Dansk Artilleri och Praxis Artilleriae.

 

Först Dansk Artilleri.  De tre sista kolumnerna är tillagda för tydlighetens skull. Jag har med fet stil markerat de kolumner som har sin motsvarighet i räkenskaperna från Fredriksten.

 

 

Tabell 2: Dansk artilleri (ca 1745). URL: http://www.arkeliet.net/galleri/albums/dansk_artilleri_ca1743/artbib_1_7_104.jpg (2006-12-03)

 

Tabell

Over hvis lodige Iern Skraae, som til foranforte Skraae Saecker Bruges.

Hvad pundig Skraa Saecker

Hvad Lodig kugler

I Runden

I Höyden

Summa stq et

Wager i waegt

Samma vikt i kg.

Järnskrånas diameter (mm) om spec. vikt = 7,2.

Järnskrånas vikt (gram).

48-pundig

1-pundig

7

7

49

49 pund

24,5

51

500

36-pundig

1-pundig

6

6

36

36 pund

18

51

500

24-pundig

1-pundig

5

5

25

24 pund

12

51

500

ock 24-pundig

28 Lodige

5

5

25

21 pund, 28 lod

10,94

48,8

438

18-pundig

22 Loddige

5

5

25

17 pund, 6 lod

8,59

45

344

12-pundig

16 Lodige

5

5

25

12 pund, 16 lod

6,25

40,5

250

8-pundig

10 Lodige

5

5

25

7 pund, 26 lod

3,91

34,6

156

6-pundig

8 Lodige

5

5

25

6 pund 8 lod

3,12

32,1

125

4-pundig

5 Lodige

5

5

25

3 pund 29 lod

1,95

27,5

78

3-pundig

4 Lodige

5

5

25

3 pund 4 lod

1,56

24,5

62

2-pundig

3 Lodige

4

4

16

1 pund 16 lod

0,75

23,2

47

NB: Til 4: 3 og 2#dige Canoner giøres ordinaire Cartesquer af 14 lodige Blye kugler.-

 

Tabell 3: Praxis Artilleriae (1706). URL: http://www.arkeliet.net/sources/praxis_artillerie_1706/pa_009.jpg (2006-12-03)

 

 

Proportion Drauben Hagel zu machen Kugel schwer

48 pundig Canon

Komen 1 pundige Kugl.

7 in der Runde

7 hoch

7 mal 7

ist 49

36 pundig Canon

Komen 1 pundige Kugl.

6 in der Runde

6 hoch

6 mahl 6

ist 36

24 pundig

Komen 1-pundige

5 in der Runde

5

5

ist 25

18 pundig

Komen ¾-pundige

5

5

5

ist 25

12 pundig

Komen ½ pundige

5

5

5

ist 25

8 pundig

Komen 10 löhtige

5

5

5

ist 25

6 pundig

Komen 8 löhtige

5

5

5

ist 25

 

 

 

Vad fanns det då i skråsäckarna på Fredriksten? Nyckeln till det ges i noteringen ”Rundt shraa af 32, 24, 16, 10 og 8te lodiger” i tabell 1. Vi jämför med uppgifterna i tabell 3 från Praxis Artilleriae (1706):

 

32 lod = 1 pund, de skråna skulle användas till 36-pundiga skråsäckar.

24 lod = ¾ pund, de skulle användas i 18-pundiga skråsäckar.

16 lod = ½ pund, för användning i 12-pundiga skråsäckar.

10 lod, de skulle användas i 8-pundiga skråsäckar.

8 lod, för användning i 6-pundiga skråsäckar.

 

Skillnaderna mellan Praxis Artilleriae (1706) och Dansk artilleri (ca 1745) är som synes också hårfina. Den enda olikheten finns för de 18-pundiga skråsäckarna som i den senare har fått något lättare skrån, ”22-lodige” istället för ”24-löhtige”. Orsaken till det kan ha varit att 25 stycken järnskrån som vart och ett vägde 24 lod (ca 374 gram) tillsammans skulle väga över 9,3 kg, alltså mer än idealvikten 18 pund.

 

Vi var alltså säkra på att det inte sköts tillräckligt små järnkulor från Fredrikstens fästning, särskilt som källorna också meddelar förbrukningen av skråsäckar och kartescher under belägringen 1718.

 

  

Tabell 4: Artilleriet vid Fredrikstens fästning och ammunitionsförbrukningen under belägringen 1718. (Källor: Rentekammeret, festningsregnskap, (pk. 466) Fredriksten festning 1718 I, Ammunisjonsregnskap p. 186 ff ; Halden : festningen og byen. – Oslo, 1963. - S. 121)

 

 

Fredrikstens bestyckning den 1 januari 1719

Kaliber i pund

Antal pjäser (inom parentes antal av dessa som saknade laddningsverktyg)

Antal pjäser som hade förstörts under belägringen

Förbrukning av

”fullkulor” under belägringen

Förbrukning av stångkulor under belägringen

Förbrukning av skråsäckar och kartescher under belägringen

 

Metall

Järn

Metall

Järn

 

 

 

36

2

 

 

 

124

 

2

18

 

12

 

2

1355

 

135

12

 

11 (3)

 

1

866

 

143

8

 

7 (3)

 

 

957

 

201

6

3 (1)

14

 

4

1452

14

223

4

 

1 (1)

 

 

356

 

 

3

5

8

 

1

95

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som nämnts tidigare var alltså 6-pundiga skråsäckar/kartescher den minsta sort som förbrukades under belägringen. Av tabell 2 och 3 framgår att dessa fylldes med järnskrån som hade en diameter av ca 32 mm och vägde ungefär 125 gram, alltså helt andra projektiler än den som träffade Karl XII.

 

Notera också hur väl pjäsbeståndet i tabell 4 överensstämmer med de uppgifter som ges i tabellerna 1-3 och inte minst hur förrådet av ”Rundt shraa af 32, 24, 16, 10 og 8te lodiger” exakt passar ihop med Fredrikstens uppsättning av pjäser: 32-lodiga skrån i 36-pundiga skråsäckar, 24-lodiga i 18-pundiga säckar, 16-lodiga i 12-lodiga säckar, 10-lodiga i 8-pundiga säckar och slutligen 8-lodiga i 6-pundiga säckar – precis enligt tabellen i Praxis Artilleriae från 1706.

 

Saken var klar, ansåg vi.

 

 

4.    Svante Ståhls teori presenteras

 

 

I slutet av juni 2005 publicerades så till sist KFÅ 2003 innehållande Svante Ståhls så hett efterlängtade artikel. Hur hade han löst problemet med de två förutsättningar jag nämnde ovan:

 

  1. Skråsäcken/karteschen vägde i färdigt skick ungefär lika mycket som lodet (den massiva rundkulan).

 

  1. Den dansk-norska skråsäcken innehöll mellan 16 och 49 järnskrån (för de flesta kalibrar 25 st.), vilka lades i enkla ringar runt den s.k. ståndaren.

 

 

På sidan 71 inleder Ståhl sitt resonemang runt norska kartescher (en benämning som f.ö. med fördel hade bort utbytas mot skråsäck, då det är tydligt att det är sådana Ståhl diskuterar). På sidan 73 skriver han:

 

”Uppström säger alltså att antalet skrån alltid var 32 i varje kartesch. Detta gäller emellertid inte den norska karteschen. Den innehöll 20-25 eller fler järnkulor och dess kaliber bestämdes efter den kanon till vilken drivsegeln (sic) passade”

 

 

Onekligen en god början och det blir bättre. På sidan 94 respektive 95 skriver Ståhl:

 

 

”6 pund motsvarar c:a 3 kg. Karteschskotten och fullkaliberskotten har samma vikt.”

 

18 pund motsvarar c:a 9 kg. Karteschskotten och fullkaliberskotten har samma vikt.”

 

 

 

5. Ståhls teori spricker

 

 

 

Ståhl hade alltså observerat båda grundförutsättningarna, skråsäcken skulle väga lika mycket som lodet och det skulle normalt vara ca 25 järnskrån i varje säck. Men aj, här har något blivit fel! Ståhl vill skjuta ett järnskrå med diameter ca 20 mm och en vikt på ca 32 gram ur en 18-pundig kanon, placerad på Overberget, mot Karl XII (s. 80). Ett lod för en dylik pjäs vägde ca 9 kg, alltså ska skråsäcken väga lika mycket. 25 järnskrån à 32 gram styck, det blir bara 800 gram! Vad har hänt med resterande 8,2 kg? För att med järnskrån à 32 gram nå upp till en sammanlagd vikt av 9 kg behövs det inte mindre än 281 stycken. Visserligen skriver Ståhl ”20-25 eller fler järnkulor”, men 281 skulle väl ändå vara i att ta i?

 

Hur blir det då med den 6-pundiga skråsäcken? Den ska väga ca 3 kg, det räcker alltså med ungefär 90 järnskrån av angiven storlek för att nå stipulerad vikt. Men även 90 är ju betydligt mer än ”20-25” – något måste vara galet. Ståhl måste ha missat att hans teori hamnade i konflikt med den även av honom accepterade förutsättningen – ”Karteschskotten och fullkaliberskotten har samma vikt”.

 

Låt oss göra en liten utflykt i cyberrymden för att titta på ett par bilder av dansk-norska skråsäckar:

 

http://www.arkeliet.net/galleri/albums/artillerie_1698/christiania_1698_055.jpg

 

Som framgår av texten visar illustrationen den minsta typen av skråsäck, den 1-pundiga, vilken fylldes med 25 blykulor (diameter 18,2 mm). Dessa lades i 5 enkla varv, 5 kulor högt. Av detta att man här använde det dyrare och mjukare blyet framgår också att det inte fanns tillgång till järnkulor av motsvarande storlek. De i Dansk artilleri (ca 1745) säkert belagda ”3-lodige” var ungefär 23 mm i diameter och därmed givetvis alldeles för stora för en 1-pundig skråsäck. Några mindre järnskrån syns inte till i vare sig Praxis Artilleriae (1706) eller Dansk artilleri.

 

Nåväl, låt oss gå vidare till nästa bild:

 

http://www.arkeliet.net/sources/praxis_artillerie_1706/pa_009.jpg

 

Den här är hämtad ur Praxis artilleriae (1706). Vi ser först den tomma skråsäcken vid vilken det står: ”Klotz zum Traubenhagel oder Schrot”. Därefter kommer den färdiga projektilen, minus säcken, över vilken det står ”Traubenhagel oder Schrot von Eisener Kugeln”. Av bilden är det inte alldeles lätt att räkna hur många järnskrån som ingår, men illustrationen ”Der Boden” ger den nödvändiga hjälpen. Det handlar om 5 x 5, precis som i illustrationen från 1698. Nederst i vänstra hörnet har vi dessutom den ovan återgivna tabellen (nr 3).

 

Det som är än viktigare med dessa illustrationer är att de visar principkonstruktionen. Kulorna låg i enkla varv runt ståndaren och de var storleksanpassade efter skråsäcken, vilken i sin tur var storleksanpassad till lodet. Kulorna låg alltså tätt an mot ståndaren och tätt an mot varandra. Utrymmet mellan kulan och drivspegelns ytterkant var mycket litet, eller rentav obefintligt. Var och en kan lätt inse vad som skulle hända om bara en kula var några millimeter större eller mindre än övriga – hela konstruktionen skulle komma i olag. Än omöjligare skulle det förstås vara att byta ut 25 kulor som passar så exakt mot 90 eller 281 mycket mindre kulor, man skulle behöva lägga dem i flera varv utanpå varandra och vid byggandet i höjden skulle de sannolikt börja rulla åt alla håll.

 

Det är också värt att notera att skråna avslutningsvis gavs en extra förankring genom att en smäcker lina drogs utanpå själva säcken, i spiral (snäckevis, som Grundel säger). En dylik lina skulle inte ha givit någon extra stadga om det låg väldiga mängder av små kulor inne i säcken, snarare skulle risken för att alltsammans rasade öka. Och att arrangemanget med märling användes också i Danmark-Norge ser man av arbetsbeskrivningen i Dansk artilleri:

http://www.arkeliet.net/galleri/albums/dansk_artilleri_ca1743/artbib_1_7_103.jpg (för renskrift: http://www.arkeliet.net/sources/dansk_artilleri_1745/artbib_1_7part_2.htm).

 

Dessutom, ovan anförda tabeller och illustrationer talar sitt tydliga språk.

 

6. Odd T. Fjeld griper in – underkänner Ståhls teori

 

Så kom då för några dagar sedan KFÅ 2006 och offentliggörandet av Odd T. Fjelds försök att rädda Ståhls järnkula. Uppsatsen är märklig på många sätt, framför allt genom att Fjeld på en lång rad punkter underkänner Ståhls arbete. Att Fjeld skriver att han anser det uteslutet att kulan kom från Overberget må vara hänt, det benägna biståndet till trots kan han ju inte hållas ansvarig för Svante Ståhls slutsatser. Märkligare är då att Fjeld också underkänner den specifika vikt för smidesjärn som Ståhl arbetade med (7,2-7,7) och istället anger 7,86 som den rätta siffran. Nog kunde väl Fjeld ha meddelat Ståhl att dennes beräkningar utgick från ett felaktigt värde?

 

Än egendomligare blir det när vi kommer in på materielfrågor, uppenbarligen Fjelds specialitet och det område där han synbarligen givit Ståhl den viktigaste assistansen. Fjeld pekar således ut en 8-pundig kanon som det vapen ur vilken den dödande järnkulan kom – Ståhl räknade med 18-pundig eller 6-pundig. Men det allra märkligaste inslaget i artikeln är att Fjeld underkänner Ståhls uppgift om att dansk-norska skråsäckar innehöll ”20-25” kulor och istället hävdar att dansk-norska skråsäcken hade en fullständigt annorlunda konstruktion – så innehöll den 8-pundiga enligt Fjeld 127 kulor! Som läsaren kanske minns av inledningen tackade Ståhl särskilt Fjeld för dennes tillhandahållande av äldre artillerimanualer – ska vi dra slutsatsen att Fjeld försåg Ståhl med felaktig information, alternativt underlät att uppmärksamma Ståhl på att denne var på väg att göra sig skyldig till en grov missuppfattning? 

 

 

7. Granskning av Fjelds teori

 

 

Nåväl, hur står sig då Fjelds lösning? Låt mig punktvis gå igenom hans arbete:

 

·        S. 137-138. Redogörelse för kaliberbestämmelser under den aktuella perioden.

 

Denna ser jag ingen anledning till att gå in på närmare även om jag inte är övertygad om att beskrivningen är fullständigt korrekt i alla stycken. Så var det exempelvis redan 1683 som den första av Römer inspirerade mått- och viktreformen kom till stånd.

 

·        Sidan 138. Fjeld kommenterar tabellen i Dansk Artilleri.

 

Här inträffar då det mycket egendomliga att Fjeld godkänner åtminstone en av raderna och gör precis samma tolkning som vi, nämligen att den 2-pundiga skråsäcken skulle innehålla 16 stycken kulor som vägde 3 lod var (diameter 23,2 mm; vikt 47 gram). Men då måste väl även resten av tabellen godkännas? Och hur blir det då med hans egen 8-pundiga skråsäck på s. 146-147? Båda konstruktionerna kan ju inte vara riktiga.

 

·        S. 139-140. Redogörelse för hur lödighet för blykulor till handeldvapen beräknas.

 

Det råder samma förhållande här. Redogörelsen torde i stora stycken vara riktig, även om jag ifrågasätter poängen med att ange tusendels millimeter i tabellen på s. 140. Däremot saknar redogörelsen relevans i sammanhanget, vad diskussionen rör är järnskrån i artilleriammunition.

 

·        S. 141-142. Norsk järnproduktion.

 

Avsnittet är välförsett med allmänna antaganden och påståenden, men det är tunt med konkreta och väl belagda fakta. Ett exempel är hänvisningen till Egon Eriksens Dansk artilleri i den skånske krig 1675-1679, vari uppges att det från norska järnverk levererades ”små jernkugler”. Vän av ordning skulle förstås gärna vilja veta var det framgår att detta innebär oerhörda mängder smidda järnkulor med diametrar på 13,5-20 mm.

 

Tyvärr är det av Fjelds resonemang helt omöjligt att ens gissa sig till hur många och hur stora järnskrån han vill placera i de olika skråsäckarna – bortsett från 127 stycken i de 8-pundiga. Av tabell 4 framgår att det avsköts 201 dylika skråsäckar under belägringen, alltså enligt Fjeld 201 x 127 = 25 527 smidda järnkulor med en diameter av 19,5 mm. Under belägringen förbrukades totalt 704 kartescher/skråsäckar (tab. 4). Om dessa i genomsnitt var fyllda med 100 järnskrån skulle det ha inneburit en förbrukning av över 70 000 små smidda järnskrån på bara ett par veckor och detta vid en enda fästning! Till detta skulle sedan komma behoven vid övriga danska och norska fästningar samt vid fält- och sjöartilleri.

 

Om Fjelds teori hade varit riktig skulle det alltså ha behövts åtminstone en sexsiffrig produktion av små smidda järnkulor/år under intensiva krigsperioder bara för att ersätta förbrukningen. De generella förmodanden och antaganden Fjeld gör rörande norsk järnhantering duger helt enkelt inte som bevis för en sådan väldig tillverkning av smidd artilleriammunition. Och alla Fjelds järnskrån måste vara smidda, han berättar själv att det i en källa från så sent som mitten av 1800-talet sägs att ”de minste jernkulerne kunne ikke støpes fordi de ble for sprø og ble slått i stykker ved anslag” (s. 142).

 

·        S. 143. Räkenskaper från Fredriksten och Fredrikstad.

 

Om Fjeld hade tagit fram även de räkenskaper som nämns i tabell 4 ovan hade han inte behövt fundera över vad som döljer sig i intervallet ”32 til 10”. Mot bakgrund av att Fjeld uppenbarligen inte har använt de mycket omfattande fästningsräkenskaperna i Rentekammerets arkiv blir hans mot Peter From riktade kritik: ”Burde han ikke heller ha studeret norske arkiver noe nøyere?” till ett synnerligen misslyckat bumerangkast – målet totalmissas, men kastaren får in en fullträff på sig själv.

 

Dessutom vill jag med viss emfas hävda att det i de räkenskaper Fjeld hänvisar till inte står ”lødiger” utan ”lodiger”. Skrivaren anger bokstaven ”ø” med två rejäla streck över ”o”, dylika saknas här helt. Dessutom borde Fjeld ha funderat över inkonsekvensen i tabellens uppställning om hans tolkning är giltig. Först kommer de fyllda skråsäckarna och kartescherna, från den största kalibern ned till den minsta. Därefter kommer frasen ”Rundt Skraa fra 32 til 10…”, som enligt Fjeld ska tolkas precis tvärtom – från de minsta till de största.

 

·        S. 144. Små järnskrån.

 

Det är fortfarande så att Fjeld uttrycker sig i mycket allmänna ordalag. Att det fanns järnskrå på dansk-norsk sida har aldrig ifrågasatts av oss och det fanns säkert även små dylika, Dansk artilleri (ca 1745) nämner exempelvis som minsta sort järnskrån med en diameter av strax över 23 mm. Sådana kulor kan knappast kallas något annat än just ”små”.

 

 

·        S. 145. From nämner siffror på ammunitionsförbrukningen vid Fredriksten, men anger inte källa.

 

Peter From nämner förbrukningen i sin artikel i KFÅ 2005. På sidan 219 inleder han sin diskussion runt denna genom att i en not (nr 39) hänvisa till fästningsräkenskaper i Rentekammerets arkiv. De däri angivna siffrorna är f.ö. publicerade bl.a. av Rolf Uppström i Mysteriet Karl XII:s död, en skrift som Fjeld själv hänvisar till, och av C. O. Munthe i Frederikshalds och Frederiksstens historie indtil 1720. Fjelds upprepade kritik mot From för bristande användning av norskt källmaterial slår precis som på s. 143 tillbaka på honom själv.  

 

·        S. 145. Dansk-norska och svenska skråsäckar/kartescher var helt olika i uppbyggnad.

 

Fjeld kunde med fördel ha studerat svenskt material, förslagsvis Th. Jakobssons Artilleriet under Karl XII:s-tiden eller varför inte Daniel Grundels Nödig underrättelse om artilleriet till lands och siös (1705). Då hade han sett att skillnaderna var marginella, precis som kan förväntas när det gäller två länder som gång på gång utkämpade krig mot varandra och därvid kom över betydande mängder av motståndarens materiel.

 

·        S. 146-147. Fjeld redogör för de väldiga skillnaderna mellan svenska och dansk-norska skråsäckar. Medan en svensk 8-pundig skråsäck innehöll 32 kulor innehöll en dansk-norsk 127 stycken.

 

 

Jag är rätt övertygad om att Fjeld inte tror på detta själv. Mycket talande är att av de tre illustrationer som finns överst på sidan 146 är de två första hämtade från Daniel Krügers Artilleriae från 1698 (en handskrift som dock inte alls finns vid Garnisonsbiblioteket i Köpenhamn, vilket Fjeld påstår på s. 139, utan vid Forsvarsmuseet i Oslo), men den första av dem har före publiceringen underkastats en retuschering. En bild av originalet syns här: http://www.arkeliet.net/galleri/albums/artillerie_1698/christiania_1698_056.jpg (nedersta raden). Att det är samma original syns bl.a. på drivspegelns skuggning, på de tre små smutsfläckar som finns på ståndarens övre del och på de små prickar som på Fjelds illustration markerar var kulorna har funnits. Givetvis är det inte något fel i att göra en teckning som visar en helt kal skråsäck, men det borde ha framgått tydligt av bildtexten vad som skett. Det som gör mig betänksam är det faktum att originalet visar hur en dansk-norsk skråsäck var uppbyggd – skrån som låg i enkla rader runt ståndaren, tätt an mot denna och med ett minimalt utrymme mellan kulans yttre del och drivspegelns kant. Varje läsare som såg originalet skulle raskt ha förstått att det var helt omöjligt att klämma in Fjelds 127 kulor enligt de principerna.

 

Vidare kan noteras att detta med att det skulle ligga ”11-lödiga” järnskrån i 8-pundiga skråsäckar måste vara en fri uppfinning av Fjeld. Han skriver själv på sidan 143 att det i de fästningsräkenskaper han använt inte finns några exakta storleksspecifikationer över vad som döljer sig under ”Rundt Skraa fra 32 til 10 lødiger”. Hur kan han då veta att det fanns ”11-lödiga” skrån och att dessa användes i 8-pundiga skråsäckar? Det är också betecknande att Fjeld, som säger sig ha gått igenom ”flere artillerikadetters arbeidsbøker”, inte kan presentera en enda tabell eller skiss ur dessa arbetsböcker som visar en dansk-norsk skråsäck konstruerad enligt hans modell!

 

I själva verket var det dessutom så att de norska järnskråna var något större och tyngre än sina svenska motsvarigheter om man jämför pundtal för pundtal. I en norsk 6-pundig skråsäck placerades, som vi sett av tabell 2 och 3 ovan, 25 st. 8-lodiga järnskrån, medan det i en svensk 6-pundig skråsäck placerades 30-32 st. 6-lodiga skrån. Fjelds avancerade uträkning rörande de dansk-norska skråsäckarnas överlägsna effektivitet har alltså föga med verkligheten att göra (se vidare avsnitt 8).

 

8. Summering

 

 

Fjelds artikel är också direkt undermålig när det gäller käll- och litteraturhänvisningar. Ett flagrant exempel är illustrationen på s. 146, vilken sägs bygga bl.a. på ”dansk kilde 1674”. Grattis till den läsare som ska försöka spåra upp den källan med hjälp av så knapphändiga uppgifter. Den i samma sammanhang använda arbetsboken av Krüger anges finnas vid Garnisonsbiblioteket i Köpenhamn när den i själva verket finns vid Forsvarsmuseet i Oslo. På andra ställen är det gott om lösa antaganden och påståenden runt allt möjligt, men få konkreta källhänvisningar.

 

Fjelds artikel kan bara kallas ett försvar för Ståhls teori om man med detta menar ett större kirurgiskt ingrepp med utbyte av flera av de viktigaste organen. Dessvärre får man nog säga att ingreppet misslyckades, som ovan visats fungerar de inopererade delarna ännu sämre än de ursprungliga.

 

Nej, vad vi här har att göra med är prestigetänkande. Fjeld kan uppenbarligen inte acceptera att beslås med att ha gjort en feltolkning av källmaterialet, ett misstag som vem som helst skulle ha kunnat göra. Det som förefaller vara ännu mer besvärande för honom är att ”förövarna” inte är artillerister till professionen utan rena lekmän. Denna Fjelds inställning är mycket beklaglig. Ambitionen hos alla inblandade borde rimligen vara att med moderna metoder nå ökad kunskap om ett så länge omtvistat område som omständigheterna runt Karl XII:s död. 

 

 

9. Överkurs – skråsäckar och kartescher

 

 

En annan invändning mot Fjelds (och före honom Ståhls) resonemang är den ihärdiga sammanblandningen av kartescher och skråsäckar, två projektiler med helt olika uppbyggnad och utseende. Fjeld gör också, som nämnts ovan, en rad fullständigt obestyrkta och dessutom grovt felaktiga påståenden om skillnaderna mellan svenska och dansk-norska skråsäckar och kartescher. Så här berättar Daniel Grundel  om den de svenska varianterna i sin Nödig underrättelse om artilleriet till lands och siös (1705):

 

 

Till Drufhagels eller Skrottsäckars förfärdigande swarfwas först en spegel ½ kula hög och 1 kula uti diametern, af gott fast trä, åfwan med en karfwa inswarfwat, at mann säcken med segelgarn wid spegelen fastbinda kan. Mitt uti denne spegel båras ett hål, ¼ kula widt, hwaruti sätties en pinne 1 ½ kula lång, som åfwan till äfwen som spegelen litet inswarfwad är, på det den fyllte skrottsäcken så åfwan som nedan må med segelgarn kunna fast giöras. Vide fig. 10: Tab: VIII.

 

Sedan tillskiäres säcken af Bulldan 1 ½ kula hög, förutan det som tillgifwes för binningen så åfwan som nedan, och 3 kulor bred, förutom det som tillgifwes sömmen, hwilken göres med segelgarn. När sömmen är färdig bindes säcken  nedan wid den i spegelen inswarfwade karfwan wäl fast och så med drufhagel fylles, som till swåra stycken stöpas af järn men till smärre som regementz-stycken tages musquete kulor. De af järn gutne hagel måste mann uti beck döpa, att rosten af järnet icke buldanet förtärer och fylles säcken med ettdhera af bemelte skrott till dess han lika wicht med kulan bekommer. Där kulorna sig icke just inpassa kan om pinnan något kringlindas att skrottsäcken lika diameter med kulan bekommer, bindandes mann sedan säcken fast åfwan till med segelgarn och där på streckarn rundtikring snäckewis jämwäl med hysing eller märling dess storlek det fordrar. Effter hwilken streckning hela säcken med spegelen och alt döpes uti 2 delar beck och 1/7 del tiära och så är skrottsäcken färdig, som ses Fig. 10 à 11. Tab. VII.

 

 

 

 

 

I sin bok Artilleriet under Karl XII:s-tiden (1943) ger Theodor Jakobsson en del ytterligare upplysningar. Han säger bland annat att träspegeln var 1 kaliber hög och hade en diameter av 1 kaliber. I mitten satt en pinne (ståndare) med en diameter som var 1/3 av kalibern och en längd som var lika med kulstapelns höjd, uppgifter som är marginellt avvikande från Grundells. Skråsäcken fylldes sedan med järnskrån eller blykulor, 30-32 vid enkla druvhagel och 60-64 vid dubbla. Blykulorna användes i de minsta säckarna, järnskråna i de större.

 

Dessa järnskrån eller blykulor lades sedan i ringar runt ståndaren, enligt Möllerheims redovisning i manuskriptet Artillerie och Fijrwerkerijes fullkombliga beskrifningh… (1706) handlade det om 5 ringar med 6 skrån eller kulor i varje ring.

 

Den som gör en objektiv jämförelse med de skisser och tabeller ur norskt material som redovisats ovan lär finna att skillnaderna mellan de båda ländernas skråsäckar var ytterst marginell. Järnskrånas storlek skilde förvisso något om man jämför skråsäckarna pundtal för pundtal, men på så sätt att de norska regelmässigt var något färre, men i gengäld större och tyngre – alltså tvärtom mot vad Fjeld hävdar i sin artikel!

 

När det sedan gäller kartescher säger Grundel detta:

 

Om Cartetscher eller Skrottkappor

 

 

Cartetscher äro twäggehanda, antingen af trä eller bleck. De af trä swarfwade blifwa i längden 2 kulor och en uti diametern, bottnen en half starck, sidorna 1/7-dels och låcket 4/34-dels kula. Denne kappe fylles med järnskrot, antingen rundt eller huggit i betar af annat järn til lika wicht med kulan och lägges emillan dem antingen sågspån eller sand effter som rum finnes. Sedan sätties låcket på och tillbindes med messings- eller ståltrå som utglödgrat är. Vide fig: 7 & 8. Tab. VIII.

 

 

 

 

 

 

Elliest brukas til siös spilkappor 1 ½ kula långa, hwilkas bottnar äro i diametern 1 kula och 1/8 dels tiocka, utskurne i kanterna att där uti spilorna intappa, och fyllas desse till lika wicht med kulan af rund- eller splintskrott. Will man kringwula altsammans med kabelgarn så blifwa de dess starckare.

 

 De andra slagz cartetscherne giöras af dubbelt förtent bleck, 1 ½ kula höga och 1 kula i diametern. På bottnen kommer en spegel af trä swarfwad, ½ kula tiock, och sedan fylles de med musquete kulor eller annat i 4 kant småttskurit bly, med sågspån emellan, till dess den, som de förra, bekommer lika wicht med stycke-kulan och så fastlödes den öfre Bottnen, hwar uti är en ring, att mann med en segelgarnsända kan utdraga cartetschen utur stycket när så behagas. Vide figuram 9. Tab. VIII.

 

  

 

Den som vill se några dansk-norska exempel från samma tid kan göra en utflykt hit:

 

http://www.arkeliet.net/sources/artillerie_1698/images/christiania_1698_056.jpg

 

http://www.arkeliet.net/sources/praxis_artillerie_1706/pa_009.jpg (i mitten på översta raden)

 

Som synes är konstruktionerna mycket snarlika, på bilden från 1706 igenkänns t.o.m. samma typ av ögla som finns på Grundells svenska kartesch.

  

©Bengt Nilsson

benni@bibl.liu.se

 

Linköping 061204


(Under arbete)

©Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: 2007-09-19 22:50